Idag är dagen kommen...
Då svärmor ska på ett hem, ett hem för dementa personer.
En människa som alltid varit glad, lycklig och hållt ihop familjen Isgren. Samlat oss alla på julafton, sommarfester, grillkvällar osv. Hon har varit den som styrt och ställt.. grundpelaren!
Idag ska hon på ett hem, fast hon vet inte själv om det, hon tror hon bara ska vara där några dagar.. att hon ska på semester nån dag.
Vad hon inte vet är att hon inatt har sovit i sin säng i huset där hon bott i över 30 år för sista gången.
Det är sorgligt, sorgligt att behöva ta ett sådant beslut som man och som son/dotter, att lämna bort sin fru/mamma för att det helt enkelt inte går längre. Så många tankar far i huvudet och fastän man vet att det är rätt val så finns en sten i bröstet, ett tryck, en undran, oro över hur det kommer bli. Hon finns ju där och vi kommer hälsa på henne ofta, ofta, men det är ändå inte samma sak. Hon finns där, men ändå inte. Svärmor som jag lärde känna för 15 år började försvinna för några månader sen. Stundtals är hon där, men för varje vecka som går så blir stunderna kortare och kortare. Det har gått fort. Hon är glad i sitt tillstånd, hon skakar det av sig och tycker inte det är så stor skillnad, men de ögonblicken av insikt, då svärmor förstår att hon är sjuk är hemska. Ingen familj förtjänar att gå igenom detta! Min stackars man som får se sin mamma försvinna framför ögonen på honom.
Nu handlar det om att acceptera och förstå den personen hon är idag och det gör vi, eller vi försöker åtminstone.
Drömmen om att leva hela livet och dö i huset där barnen växt upp gick inte i uppfyllelse. Det känns som att det är vi som berövar henne från sin dröm, fastän vi logiskt sett vet att det inte är så. Det som sker idag, är det som var tvunget att ske.
Vi alla älskar dig svärmor!
Vi alla älskar dig svärmor!
